Navelsträngar och en stad utan sorg

Idag har jag och min handledare varit på invigningen av Nationella Navelstränsblodsbanken på Karolinska sjukhuset i Huddinge.
Det hela började med diverse forskare, läkare och barnmorskor som pratade om stamceller och vad man kan göra med dem. Väldigt intressant (tyckte jag) men ni tycker väl säkert inte det så jag ska inte tråka ut er. Sist höll Mark Levengood i ett litet anförande och sedan fick han klippa en navelsträng gjord av sidenband. Mark var helt klart dagens höjdpunkt. Det var många svenska, en norsk och en finsk och finnen vann överlägset!
Mark berättade en saga som han brukade höra när han var liten den gick ungefär så här:

Det var en stad som var helt utan sorg (Bagdad). Alla människor i den staden var lyckliga och de hade en kejsare som var rättvis. En dag var kejsarens favoritslav ute i trädgården och gick. Då mötte han plötsligt Sorgen som sträckte ut sin hand mot honom. Slaven sprang allt vad han kunde in till kejsaren och sa:
-Jag har precis mött Sorgen. Han är i trädgården och han har rört vid mig. Låt mig nu genast lämna Bagdad och fly till Damaskus så att inga fler blir drabbade här. 
Kejsaren sa då:
Ta min vita häst så är du i Damaskus till kvällen.
Slaven gav sig genast iväg och kejsaren gick ner till trädgården och där stod Sorgen. Kejsaren röt åt honom och sa:
Hur vågar du skrämma iväg min favoritslav på det viset?
Sorgen sa:
Det var inte meningen att skrämma honom. Jag lyfte min hand mot honom för att jag blev så förvånad av att se honom. Vi skulle ju inte ses förrän ikväll, i Damaskus.

Efter att Mark berättat denna saga sa han att vi aldrig kan springa ifrån sorgen och att ända sättet att möta den är att springa igenom den. Detta tyckte jag var väldigt bra sagt. Det hade inget med navelsträngsblod och stamceller att göra men det var tänkvärt. Så... tack, Mark!

För övrigt tycker jag att det är bra att donera navelsträngsblod, så gör det! (Det går endast på KI Huddinge och ett sjukhus i Göteborg)

Frid!

Att känna sig som ett ruttet äpple.

En trött, gravid kvinna sa idag att hon kände sig som ett ruttet äpple. Både jag och min handledare reagerade på detta och kvinnan förklarade att det är ett turkiskt ordspråk. Jag har funderat på vad detta kan betyda och har gjort mig en egen liten tolkning som jag tänkte dela med er.

På min praktikplats har de lagt fram ett äpple för att se hur länge det håller innan det ruttnar. Jag har testat detta tidigare. Äpplet såg hela tiden lika fint ut men när jag delade det upptäckte jag att det ruttnat inuti. Jag tänker att det är lite samma sak med oss människor. Vi har en så fin och putsad fasad utåt, precis som äpplets skal, så människor ser inte att vi ruttnar på insidan. Det enda sättet att se det på är genom vad människor säger. I Lukasevangeliet 6:45 står det: En god människa bär fram det som är gott ur sitt hjärtas goda förråd, och en ond människa bär fram det som är ont ur sitt onda förråd. Hennes mun säger vad hjärtat är fullt av.
Alltså är inte alltid det viktigaste att ha en fin yta utåt utan det viktigaste är att hålla koll på vad hjärtat är fullt av. Vad matar vi oss själva med?
Jag vill hellre vara en fallfrukt, med ett sårat yttre, men som smakar fantastisk därför att mitt hjärta är fullt av det som är gott. Vem vill du vara?

Genom glädje och sorg

Jag får ofta höra att jag alltid är glad och att människor blir glada av att jag är så glad. Detta gör mig genuint glad! Men, det är inte så att jag alltid skrattar mig igenom mina dagar och det har inte varit så genom livet heller. Jag har under min uppväxt gått igenom en mängd perioder då jag inte alls mått bra och inte alls varit glad över att leva och där jag väldigt starkt ifrågasatt Guds existens och Hans tankar för mitt liv. Jag har tyckt synd om mig själv och gråtit oceaner av tårar därför att saker inte blivit så som jag velat.
Men, när jag ser tillbaka på de senaste åren så kan jag se en helt annan trend. Jag går fortfarande igenom jobbiga perioder och vissa kvällar kan tårarna blöta ner min kudde så jag är tvungen att vända på den för att kunna somna. Men mitt i allt detta så har jag en otrolig trygghet och frid i förvissningen om att Gud är med mig. Han har lovat gå före mig genom allt och när livet är som svårast bär Han mig. Jag har även bestämt mig för att oavsett vad som händer så ska jag leva mitt liv i tacksamhet och lovsång till Gud. Jag har så oerhört mycket att vara tacksam för så jag borde skämmas varje gång jag tycker synd om mig själv.
Därför blir jag extra glad när jag vaknar med en lovsång sjungandes i mina öron, så som jag gjorde i morse. Denna har sedan följt mig hela dagen och refrängen går:

Everything that has breath, praise the Lord
Everything thats in me praise the Lord
I will praise You on the highest mountain
Praise You in the lowest valley
Everything within me praise the Lord!

Ingen höjdare till video men en fantastisk sång!

Livets gång

Jag känner på en gravid kvinnas mage. Graviditeten har varit normal och tiden är inne för att hon ska bli mamma.
Jag känner på magen och minns hur svårt det varit att känna hur den lilla krabaten har legat de senaste gångerna, den slår kullebyttor. Det är svårt att känna denna gången också men jag tycker att det verkar ungefär som sist. Jag tar fram apparaten, sprutar ut lite gel och ska börja lyssna efter hjärtljud... apparaten uppfattar inget. Tystnaden ekar i rummet, jag hör inget brus från moderkakan ens. Min väldigt erfarna handledare kommer in i rummet och försöker med van hand hitta någon aktivitet. Inget, det förblir tyst. Kvinnan åker till sjukhuset där de konstaterar det vi misstänkt; det finns inget liv där inne längre.
Jag vet att detta kan hända ändå vandrar tankarna kring denna händelse. Ska det vara så här? Är det detta jag ska jobba med? Ska mina händer känna på döda barn?

Mitt bland alla lyckliga kvinnor går hon som burit på någon i nio månader och sedan aldrig fick lära känna denna. Det är en del av livet och det går aldrig att veta vem av alla kvinnor hon är...

Det är något i luften

Det är något som sker i Sverige och som får en del rubriker inom kändisvärlden...
för några veckor sedan skrev Pernilla Wahlgren om något som hon var med om på tåget en helt vanlig dag. Ni kan läsa mer om detta här. Detta är rätt så unikt skulle jag vilja säga. Inte att under sker utan att det faktiskt finns en "kändis" som vill skriva om det.
I gårkväll på Robinson var det en ung kvinna som drabbades av hjärnblödning och i Paolo Robertos blogg kan man läsa följande: "Nu kan vi inte göra annat än att be en stilla bön." 
Han har så rätt i det han säger och det känns som om Sverige börjar öppna sig för det nu... ska bli otroligt spännande att följa detta i fortsättningen...

Tillbaks i storstan

Nu är jag åter i Stockholm efter en bilresa som aldrig tycktes ta slut. Så här segt har det aldrig varit att köra den sträckan. Kanske kan det bero på att jag tyckte att det var extra segt att lämna skåne denna gången. Skåne har verkligen behandlat mig väl i sommar och det var med vemod i hjärtat jag åkte därifrån...

Men nu är jag här, ensam i min lägenhet. Jag har längtat efter denna ensamhet efter att ha bott tillsammans med familjen i sommar. Här är det bara jag som stökar ner, städar och lagar mat...

Nu ska jag snart sova, jag ligger nerkrupen under mitt nya, tjocka vintertäcke (lägenheten är mycket kallare än föräldrarnas hus) och ska avsluta dagen med att inleda denna bok...

Hösten är i antågande

och det är min sista dag i skåne... imorgon bär det åter till storstan. Det vore fel om jag inte sa att det är med väldigt blandade känslor...
Det ska bli skönt att komma igång med skolan igen och det ska bli jättehärligt att träffa alla Stockholmsvänner igen, samtidigt ska det bli väldigt ledsamt att lämna landet, familj och vänner här nere i skåne...